The Rainmakers live i Oslo

Live, Live 2011, Rainmakers, Recension

Den 29 mars 2011 såg jag The Rainmakers live på Rockefeller Music Hall i Oslo. Rainmakers är tillsammans med Bruce Springsteen & The E Street Band mina allra största favoriter. Jag och Mikael såg Rainmakers live i Göteborg 1989, sedan dess har jag väntat på att åter få chansen att se detta fenomenala band. Förra året såg jag sångaren Bob Walkenhorst tillsammans med Jeff Porter i Oslo. Det var kanonbra, men ändå inte riktigt Rainmakers.

När min norske vän Stian Omland skickade ett mail för ett tag sedan om att The Rainmakers skulle återförenas, spela in en ny platta och göra en Norge-turné svävade jag nästan som på moln flera dagar. Genast köpte jag biljetter både till Oslo och Drammen. Nu var det dags!

Redan när jag kommer in på Rockefeller Music Hall i Oslo känns det att detta kommer att bli något alldeles extra. För det första är det en helt lysande rockklubb – den ser ut ungefär som en blandning av KB i Malmö och Mejeriet i Lund. För det andra är musiken som spelas före konserten som en kopia av mina favoritskivor. Det spelas Beat Farmers (!!), Bruce Springsteen, Georgia Satellites, Jason & The Scorchers, John Fogerty, Bob Dylan och fler andra av mina största favoriter.

Konserten är utsåld till sista plats och The Rainmakers äntrar scenen (alla iförda helt vita T-shirts). Det börjar med lite strul med ljudet då Rich Ruth’s bas inte hörs, men man löser snabbt problemet och sedan börjar det i ett rasande tempo. Rockin’ at the T-dance, Downstream och Let My People Go-Go är lysande rocklåtar och det blir ett jäkla tryck direkt.

När Big Fat Blonde lite senare drar igång är hela lokalen ett gungande hav av lyckliga fans. Hela golvet gungar och det är en mäktig känsla. Long Gone Long är lika bra.

Man börjar tro att nu kan det väl ändå inte bli bättre, men jodå. Dessa följs av 3 av Rainmakers klart bästa låtar: The One That Got Away, Government Cheese och Drinkin’ on the Job är så ini helvete bra att det är svårt att beskriva. Lyckan är total!

Rainmakers består av Bob Walkenhorst (sång, gitarr och en sagolik låtskrivare), Rich Ruth (bas & sång), Pat Tomek (trummor & sång) och Jeff Porter (gitarr & sång, Jeff ersätter ursprungsmedlemmen Steve Phillips på ett suveränt sätt).

På skiva sjungs låten Nobody Knows av Steve Phillips, men i hans frånvaro (spelar numera i bandet The Elders) har basisten Rich Ruth tagit över sången – och det gör han med den äran.

Första delen av konserten avslutas med den bästa version jag någonsin hört av Information. Vilket enormt tryck det är. Den första halvan är också densamma som Rainmakers första skiva (från början till slut i samma låtordning som på skivan). Turnén är också ett 25-årsjubileum av denna skiva som tillhör det bästa något band någonsin gjort.

Andra halvan av konserten är en blandning av andra gamla Rainmakers-låtar och låtar från deras nya kanonplatta 25 On. Först ut är nya Given Time, som även den är mycket bra.

”We’re never ever going to grow up”

Andra låtar från nya skivan under kvällen är Turpentine (som framförs a capella!!), och de magnifika rocklåtarna Missouri Girl och kvällens sista låt Go Down Swinging (som inleds med orden ”We’re never ever going to grow up”).

Däremellan finns en rad andra klassiker, t ex den mycket speciella The Lakeview Man (vilken text!), Spend it on Love, Width of a Line. Det är ett jäkla tryck i Reckoning Day, Hoo Dee Hoo och One More Summer.

Shiny Shiny är en annan fantastisk låt. Min gamla musikblogg är döpt efter en låtrad i denna kanonlåt ”Some things are classic, some things are just old”.

”To all of you girls who ever dated a musician – we’re sorry!!!”

En av de absolut bästa låtarna under denna sagolika kväll är också Another Guitar. Bob Walkenhorst inleder med ”To all of you girls who ever dated a musician – we’re sorry!!!”. Sedan drar den igång i en rasande fart.

När det är slut är det lite svårt att fatta vad man faktiskt varit med om. Jag är så törstig att jag köper både en öl och en läsk – det tar inte många minuter innan dessa är slut…

Konserten är en av de absolut bästa jag någonsin sett – och jag har sett väldigt många (över 200 st). Det kan mycket väl vara den bästa inomhuskonserten av dem alla – de enda som är i samma nivå är Tommy Conwell & The Young Rumblers och Jason & The Scorchers – i Lund 1989.

Efter spelningen får jag också chansen att växla några ord med Bob, Rich, Pat och Jeff. Dessutom frågar Stian om jag vill komma på soundchecket med The Rainmakers dagen därpå i Drammen. Om jag vill…

Jag går tillbaka till mitt hotell och rummet på 13:e våningen, men det tar en bra stund innan jag lyckas somna.