Joe D’Urso live i Malmö
Den 26 juli 2017 såg jag Joe D’Urso live på Folk å Rock. Joe avslutade kvällen efter Nilla Nielsen.
Man hade knappt hämtat sig från Nilla Nielsens fantastiska spelning innan det var dags för nästa. Joe D’Urso är en lysande singer/songwriter från New Jersey.
Jag stod och pratade med Nilla när jag fick höra några inledande toner jag kände igen. Snabbt upp med kameran för att filma. Höll på att snubbla, men det gick bra. Joe inledde med en lysande cover av Bruce Springsteens ”4th of July, Asbury Park (Sandy)”. Bättre än så går inte att börja.
Första gången jag såg Joe D’Urso live var i december när han och övriga i ”Light of Day” spelade i Hässleholm. Under den kvällen stod Joe D’Urso och Jeffrey Gaines i en egen klass.
Joe fortsatte med 3 bra egna låtar inte minst ”Let It Go” innan det var dags för nästa grymma cover. ”Cats in the Cradle” skrevs av Harry Chapin som toppade Billboardlistan med låten i december 1974. Dessutom har Ugly Kid Joe gjort en härlig cover som jag nog såg hundratals gånger på MTV under 90-talet. Det var kul att se så skickligt Joe lockade fram allsången bland publiken.
”Cats in the Cradle” följs av en av Joe D’Urso’s bästa egna låtar under kvällen, ”Tell Me Why”.
Den följs av kvällens allra bästa låt med Joe. ”One Guitar” är skriven av Willie Nile, men jag tycker såväl Joe som Mike Peters (The Alarm) gör ännu bättre versioner av denna fantastiska låt. Det härligt att se Joe D’Urso som ensam på scen rockar loss ordentligt med sin akustiska gitarr. Hans sätt att nästan hamra på gitarren påminner inte så lite om Steve Earle. Grymt bra!
1991 släppte Southside Johnny & The Asbury Jukes sin bästa skiva, ”Better Days”. Det är en helt fantastisk rockplatta där flera av låtarna skrevs av Steve Van Zandt (Little Steven). Den allra bästa är makalösa ”It’s Been a Long Time” som sjöngs tillsammans av Southside Johnny, Little Steven och Bruce Springsteen. Precis som dem kommer Joe D’Urso från New Jersey. Hans version av ”It’s Been a Long Time” är något annorlunda, men fortfarande otroligt bra.
Joe är mycket bra på mellansnack och lockar många gånger till skratt, inte minst inför sina egna låtar ”As the Rain Falls in Dublin” och ”Leonard Cohen”.
En av Joes bästa egna låtar för kvällen är den lysande berättelsen ”Rock and Roll Call”.
”Bruce is the Boss and Elvis is the King
Blue Eyes is the Chairman of the Board and Dylan’s the muse.
Dylan’s always the muse”
Joe lämnar knappt scenen, men bjuder ändå på 2 extranummer. Den första är en fullkomligt lysande version av ”Hold on”. Han sjunger med otrolig känsla utan att använda micen. Jäklar vilken avslutning på en konserten det hade kunnat vara – helt magiskt.
Det enda jag inte förstår under kvällen är varför Joe D’Urso inte slutar efter ”Hold on”. Det går liksom inte att följa upp sådan magi – och det gör han inte heller. Trots detta bjöd Joe på en lysande spelning.
Efteråt köper jag en skiva och pratar lite med Joe. Det visar sig att första gången han spelade i Sverige var under en turné när han var förband åt The Hooters då de bl a spelade på universitetsområdet i Lund. Jag berättar att jag såg The Hooters på Olympen i Lund i början av 90-talet. Han skiner upp och säger att det var ju där vi spelade. Vi kommer dock fram till att det inte var samma år. Joe verkar vara en riktigt sympatisk människa och det var kul att prata med honom.
Vilken kväll – först Nilla Nielsen – och sedan Joe D’Urso. Jag ser många konserter varje år, men det är inte ofta det är så här fina upplevelser.
Band
Joe D’Urso (sång, gitarr, munspel)
Övriga artister
