Dropkick Murphys live i Köpenhamn

Den 28 januari 2023 såg jag Dropkick Murphys live på Falkoner Salen i Köpenhamn.

Detta var 5:e gången jag såg Dropkick Murphys live. De är ett grymt bra liveband.

”The Lonesome Boatman” är perfekt som inledningslåt, den får igång publiken direkt. Den följdes av en bra version av ”Famous for Nothing”.

Lite senare kommer en makalöst bra ”The Boys are Back”, som följs av ”Johnny I Hardly Knew Ya” och ”Barroom Hero”. På den senare får Ken Casey hjälp med sången av Mike Rivkees från The Rumjacks.

Sedan kommer en helt lysande ”The State of Massachusetts”, som är en av Dropkick Murphys absolut bästa låtar. Publiken på de konserter jag sett med bandet tidigare har alltid varit lite småstökig med många kastade öl mm. Redan tidigt in i denna konsert började folk crowdsurfa. Det blev bara fler och fler hela tiden – jäklar vad vakterna framför scenen fick jobba. Det var många år sedan jag såg crowdsurfing senast och jag har aldrig sett något liknande som denna kväll. Herregud…

Nästa kanonlåt på tur var ”Queen of Suffolk County” som är den bästa låten från albumet ”Turn Up That Dial”. De 8 inledande låtarna är otroligt bra – vilken suverän start på en konsert.

Lite senare kom titellåten ”Turn Up That Dial”. Resten av låtarna fram till extranumren är mer eller mindre ett långt ös.

Liksom i somras när jag såg Dropkick Murphys senaste (på Sweden Rock Festival) saknades Al Barr, som är den ena sångaren. Även om jag saknar växelsången dem emellan så gör Ken Casey en enorm insats även som ensam sångare. Jäklar vad ofta han är halvvägs ute bland publiken och sjunger.

Tim Brennan är också helt otrolig på framförallt gitarr och dragspel. Snacka om att ha energi på scenen.

”All You Fonies” är bra – den följs av ”Good As Gold” som är ännu bättre. ”The Last One” är lite lugnare, men sedan är det fullt ös igen i ”Smash Shit Up”.

Men det skulle bli ännu bättre. ”Going Out in Style” är sanslöst bra. Helt underbart ös.

You can take my urn to Fenway spread my ashes all about
Or you can bring me down to Wolly Beach
And dump the sucker out
Burn me to a rotten crisp and toast me for a while
I could really give a shit, I’m going out in style

Nästa låt är en skön cover av ”Dirty Old Town”. Låten skrevs redan 1949 av Ewan MacColl (som är pappa till Kirsty MacColl). Den spelades in på 60-talet av The Dubliners och på 80-talet av The Pogues.

Sista låten före extranummer är glödande version av ”I’m Shipping Up to Boston”. Därefter lämnar Dropkick Murphys scenen, men är snart tillbaka igen.

Första extranumret är den relativt lugna ”Rose Tattoo”.

”Worker’s Song” är ännu en magisk låt. Nu får Ken Casey hjälp med sången av Jesse Ahern som var kvällens första förband. De och resten av bandet är helt suveräna – inte minst Campbell Webster på säckpipa.

Konserten avslutas med ”Kiss Me, I’m Shitfaced” där de får god hjälp från publiken med allsången.

Dropkick Murphys bjöd ännu en gång på en makalöst bra konsert. De är definitivt ett av de bästa liveband som finns. Kvällens bästa låtar var ”Going Out in Style”, ”The State of Massachusetts”, ”Worker’s Song”, ”The Boys Are Back”, ”I’m Shipping Up to Boston”, ”Queen of Suffolk County” och ”Famous for Nothing”.