The Rainmakers live i Oslo

Live, Live 2015, Rainmakers, Recension

Några timmar efter att ha varit med om soundchecket den 20 juni 2015 drog sedan själva konserten igång på John Dee i Oslo.

The Rainmakers är tillsammans med Bruce Springsteen & The E Street Band mina allra största favoriter. Jag har sett 7 grymt bra konserter med Rainmakers tidigare. Dessutom såg jag sångaren Bob Walkenhorst och gitarristen Jeff Porter live i Oslo för några år sedan. Senast jag såg dem var 2014 på Sweden Rock Festival, men när de kommer till Norge åker jag förstås gärna.

Efter att få ha upplevt soundchecket var det några timmar senare dags för konserten på Rockefeller Music Hall i Oslo. Detta är en av de bästa rockklubbar jag varit på och det blev en fantastisk konsert.

Konserten öppnar mycket bra med One More Summer – fullt ös direkt.

Rainmakers hade nyligen släppt plattan Cover Band. Som namnet antyder är det ett album med coverlåtar. Från denna var 16 Tons (av Merle Travis) hämtad.

Därefter berättar Bob Walkenhorst historien om inledningen av han och Jeffs Porters konsert med låten The One That Got Away på just John Dee 6 år tidigare. Sedan drar de igång en fullkomligt lysande version av The One That Got Away.

Och avslutar låten med att säga ”And that is what brought us back to Norway”.

Efter spelningen år 2010 skrev Bob på Facebook:

”It’s great when a life-changing decision can be captured on camera. Here is the moment in Oslo – the Walkenhorst & Porter acoustic tour of 2010, when we start playing The One That Got Away – first Rainmakers tune of the night, and the crowd just takes off singing without us. It was exactly then that I realized – ”Oh, they want to hear the Rainmakers – well, why not!” And the reunion started.

thanks to our friend Peter Hemgard for providing the video.”

The Lakeview Man följer. En låt som precis som många andra visar på vilken enorm textförfattare Bob Walkenhorst är. The Other Side of the World drar igång rockfesten på allvar. Bob rockar loss och är grym på munspel. Snakedance är om möjligt ännu bättre. Sedan en av mina absoluta favoritlåtar – Shiny Shiny. Jag gillar den så mycket att jag döpte min förra musikblogg ur en textrad från Shiny Shiny. Tornado of Love är bästa låten så långt in i konserten. Wow! Vilken rock’n’roll!!! Vilket tryck!

Följs av covern Baby Don’t You Do It (Marvin Gaye) med Jeff Porter på sång.

”In 1986 we’d been touring all over Europe and no one came to see us play. The last show was in Oslo and we were tired. Not another show… Well, we walked out on stage and… there was all of you! 1-2-3…”

Rocking at the T-Dance drar igång i ett furiöst tempo. En av kvällens bästa låtar.

Den följs av en av kvällens överraskningar. Stay Ahead of the Wolves är en lugn låt från Walkenhorst & Porters album No Abandon. Den börjar lugnt precis som på plattan, men plötsligt kommer en ung kille i röd keps in på scen. Det är rapparen sTred som börjar sjunga/rappa på norska – och bandet öser på. Det var verkligen ett annorlunda och totalt oväntat inslag i konserten. Jag brukar aldrig gilla rap, men detta var faktiskt ganska coolt.

Missouri Girl är en av de bästa låtarna från albumet 25 on. Det blir något missöde mitt i och Bob avbryter låten med att säga att det finns en i publiken som snart ska gifta sig och de måste spela en låt för honom när han ännu står upp. Det blir The Wages of Sin. Sedan säger Bob ”OK you can pass out now”…

Long Gone Long och Reckoning Day är två kanonlåtar med bra tryck i.

Bob berättar lite om skivan Cover Band och säger:

”We didn’t want to do a Beatles song. And we didn’t want to do a Rolling Stones song. But Elvis…”

Suspicious Minds är en av de bästa låtarna från Cover Band.

Inför nästa låt kommer en ny ung kille som heter Johannes in på scen för att sjunga tillsammans med Bob på Spend it on Love. Jag förstår verkligen inte varför. Pågen tycker säkert det är jättekul, men han är en amatör som inte kan sjunga och det drar ner kvaliteten på en normalt sett jättebra låt.

Given Time är en annan låt från 25 on och den växer verkligen live. Sedan är det dags för basisten Rich Ruth att ta över sången under låten Dogleg, som är konsertens enda låt från albumet Monster Movie.

Let My People Go-Go är The Rainmakers stora hit – speciellt populär var den i Norge. Det är många händer i luften och Bob showar på scen.

Small Circles är en lugn låt med skön text:

”We make love to people that we don’t even like
As we move in small circles”

Med Downstream börjar det verkliga öset, som kommer att hålla på resten av kvällens konsert. Inte ens en strejkande mic kan stoppa samma sak i Hoo Dee Hoo.

Mökkaman är en norsk låt som översatts av Stian och Bob till engelska och också finns med på Cover Band. Originalet är av DumDum Boys. Eller som Bob Walkenhorst uttryckte det ”the ultimate hang-over song”.

Information är sanslöst bra. Pat Tomek är lysande bakom trummorna.

Extranumren inleds med Big Fat Blonde. Det är ett fantastisk tryck både på scenen och bland publiken. Det här är kvällens bästa låt.

Dessa båda urladdningar följs av en mycket lugn version av Johnny Reb. När I Talk With My Hands inleds är det slut på lugnet. Nu är det åter full fart.

Rainmakers går av scenen till stormande applåder, men kommer tillbaka igen för ännu en klassisk Rainmakers-låt – Drinkin’ on the Job. Detta har alltid varit en av mina absoluta favoritlåtar med bandet och man blir sannerligen inte besviken denna kväll heller. Bob lirar magiskt munspel. Det är rock’n’roll när den är som bäst. Det blir ett medley som även innehåller Rainy Day Women # 12 & 35 (Bob Dylan), Born Free (Matt Monro) och Kansas City Here I Come (Fats Domino). Så här avslutar man en rockkonsert!!!