The Alarm live i Oslo

Alarm, Live, Live 2019, Recension

Den 4 april såg jag The Alarm live på John Dee i Oslo.

Jag har lyssnat på The Alarm sedan mitten av 80-talet. Det är ett av världens genom tiderna bästa band och de har hur många bra låtar som helst. Allra bäst albumet ”Declaration” och ”Strength”, som är helt otroliga.

Jag hade sett en grymt bra solokonsert med Mike Peters i Köpenhamn 2015, men detta var första gången jag skulle få se The Alarm.

John Dee var fullsatt av förväntansfulla fans och till jubel kommer The Alarm in på scen och inleder med en grymt bra version av ”Shout to the Devil”, som är den första av 10 låtar från ”Declaration”. ”Shout to the Devil” är faktiskt också den första låt som spelades på The Alarms allra första livekonsert (den 6 juni 1981 i Prestatyn).

This is our declaration. Sing this with me!

Mike Peters uppmanar publiken att sjunga med honom i inledningen till ”Declaration” och en suverän ”Marching on”. Det var den första allsången av många under kvällen. Jag har sett hundratals konserter och varit med många gånger då publiken sjunger med på ett härligt sett, men jag har aldrig hört någon liknande som publiken på John Dee i Oslo. Herregud vad de sjöng – i låt efter låt. Det var helt magiskt.

Ett välkänt munsspelssolo och sedan en helt sanslös ”Where Were You Hiding When the Storm Broke?”. Det var sånt oerhört tryck så det går inte att beskriva. Mike kastar ut ett par kortlekar bland publiken. The Alarm spelade massor av bra låtar under kvällen, men detta var nog den allra bästa. Jag har sällan sett en bättre inledning på en konsert.

”Howling Wind” och ”Knife Edge” följer. The Alarm bildades i Rhyl (Wales) 1981. Under hela 80-talet bestod The Alarm av Mike Peters, Eddie MacDonald, Dave Sharp och Nigel Twist. Flera av dem hade spelat tillsammans i andra band tidigare. The Alarm har turnerat med U2 flera gånger, bl a var de förband under U2:s USA-turné 1983. Idag är Mike Peters den enda som är kvar av de ursprungliga bandmedlemmarna. Men dagens medlemmar är precis lika bra.

”Smiley” öser igång ”Absolute Reality” bakom trummorna. Steve ”Smiley” Barnard har varit trummis i The Alarm sedan 2010. Före dess hade han bl a spelat med Robbie Williams och Joe Strummer & The Mescaleros. Mike Peters får åter igång publiken – responsen är enorm. Det är mäktigt att både se och höra.

I somras släppte The Alarm albumet ”Equals”. ”Peace Now” är den första av tre låtar från ”Equals”. I mitten av 90-talet drabbades Mike Peters av lymfcancer, men överlevde sjukdomen. 10 år senare fick han leukeumi och bildade då tillsammans med James Chippendale ”Love Hope Strength Foundation”. Mike berättade att han sedan en tid tillbaka använder en ny medicin som gjort underverk och gör att han åter kan göra längre turnéer utomlands. Jag kan rekommendera filmen ”Man in the camo jacket” som handlar både om The Alarm och Mike Peters. ”Cenotaph” var den andra låten från ”Equals”. Denna tillsammans med ”Third Light” och ”The Deceiver” spelades av Mike Peters solo.

Smiley och James Stevenson kommer tillbaka in på scen. James började spela bas på Mike Peters soloprojekt 1998 och när han har varit basist sedan The Alarm återbildades i början på 2000-talet. James Stevenson har tidigare bl a spelat i Chelsea, Gen X (som tidigare hette Generation X och där Billy Idol var sångare), Kim Wilde och The Cult. James spelade både bas och gitarr under konserten, men under den lysande ”Sold Me Down the River” var det bas som gällde.

Smiley och James Stevenson i all ära, men det är ingen tvekan om att det är Mike Peters som gör bandet. Han är låtskrivare, sångare och spelar gitarr, munspel och trumma. Mike Peters har en energi som få andra artister och han är en mästare på att få med sig publiken. Han skapar en helt otrolig atmosfär och känsla kring sig, det märks inte mist i den lugna ”Walk Forever By My Side”.

”Spirit of ’76” är The Alarms bästa låt – och en av världens bästa låtar. ”Spirit of ’76” har allt. Texten är närmast självbiografisk och musiken växlar tempo från den lugna inledningen till verklig rock’n’roll-explosion. Den har munspelssolon. Det är en lång och helt fantastisk låt. Det är massor av händer i luften och allsången är mäktig. Längst fram på scenen står 3 mikrofoner – Mike Peters sjunger från alla 3.

Come on down and meet your maker
Come on down and make the stand

Mike Peters säger ”this is going out live on Facebook – say hello to the world, Norway” och drar igång en magisk version av ”The Stand”. Mike Peters är makalös och publikresponsen enorm.

The Alarm rockar vidare med ”Sixty Eight Guns”, som var deras mest framgångsrika singel på den brittiska hitlistan. Även denna är en sanslöst bra rocklåt och det är ett fruktansvärt bra ös låten igenom.

Efter att ha lämnat scenen några minuter kommer The Alarm tillbaka för extranummer. Det börjar med en mycket bra ”Strength” och avslutas på bästa sätt med en fullkomligt lysande ”Blaze of Glory” och återigen är massor av händer i luften.

Efteråt är jag helt tagen. Det är en helt makalös rockkonsert jag just har sett. Jag har sett hundratals konserter, men detta är en av de absolut bästa någonsin. Bandet, musiken, publiken, stämningen. Herrejävlar vad bra det var. Jag håller med musikknyheter.no som gav konserten högsta betyg – 10/10!

Alla låtar var bra, men allra bäst var ”Where Were You Hiding When the Storm Broke?”, ”Spirit of ’76”, ”The Stand”, ”Blaze of Glory”, ”Sixty Eight Guns” och ”Walk Forever By My Side”.